Iseeyou

Vaknade av mig själv, låg och tittade upp taket. Jag var inte särskilt trött. Klockan måste vara åtta tänkte jag. Jag vände mig om och blundade och tänkte somna om tills klockan skulle ringa.
Jag vaknade igen och låg klarvaken. Vek täcket över benen och klev ur sängen, slängde en blick på klockan innan jag skulle fortsatt till toaletten. Osh. Fem i elva. Inte undra på att jag var utvilad. Klockan hade inte ringt. Det irriterade mig inte nämnvärt egentligen för jag behövde nog vara hemma o vila. Förkyld. Skit också. Fast o andra sidan är det rätt skönt. Jag måste gå til skolan imorgon i alla fall, ska redovisa Birgitta Birgersdotter. Orka. Eller jo, det är rätt kul -om jag hade övat lite flitigre då förstås. Nu e klockan typ sju och jag har fortfarande inte gjort dagens matte eller läst något om Karl IX´s liv. Men jag tänker nog egentligen inte göra det heller.
Hur som helst, nu bredde jag två hemmabakta brödskivor med leverpastej (ingen järnbrist vilja finns i mig mer) och körde ner mig i soffan omvirad i täcket. Play. En flimmrig bild kom upp på tv:n med en nästan oläslig "Sällskapsresan". Tänka sig att jag faktiskt såg HELA filmen. Den är jätte deprimerande tycker jag. Buh för Stig Helmer. jag mår dåligt av att se honom. Nu glömde jag versalen i förra meningen.
Det slog mig hur konstig samhällssystem vi har här i schweden. Om man inte hade haft något intresse alls över huvud taget för skolan, så skulle man inte klara sig i vuxenlivet. Om man aldrig brydde sig om alla dessa kungar och flodnamn, entropiökingar och grejer så skulle man inte kunna få ett liv. Vårt samhälle bygger på att vi ska vara intresserade av något som skolledningen har bestämt. Fast jag tror man ska undvika att tänka såhär så man inte får mer prestationsångest än man redan har.
/Kadde