Kardemumma-hemresan
Hemresan tillsammans med smörbullen gick snabbt och smärtfritt. Helt paralyserade satt vi och stirrade in i tomma intet. Tankarna flödade fritt, och sen somnade jag till Stefan Halvardssons härliga lugna röst. Vaknade av att smörbullen buffade på mig med armbågen "Vi är framme". Med vårt 4-veckorsbagage körde vi över tårna på folk som slängde förvånade blickar efter oss, knuffade oss fram och till sist drog vi upp våra väskor på spårvagnen. Tjocka och feta efter sommarens frästelser skulle vi till café och äta mer. Vi parkerade bagaget bakom några fotöljer och började glufsa i oss vår sallad. Fortfarande samma tystnad. "Hahah, vad sociala vi är." "Man behöver inte vara social hela tiden." Och sen tystnad. Morotskakan hade lagt sig om maghullet när jag o smörbullen påbörjade vår resa hem. Han som jobbade på cafét utbrast i barsk göteboska "Ni va de snabbaste tjejerna jag nånsin sett". Vi log lite för att släta över kommentaren.
Hann komma hem då äggets papi ringer och jag ser bara i displayen på mobilen att det är ägget som ringer och jag svarar med en cowboy-version av "Hola". Lagom kul.
Det har varit en skitkul semester tillsammans med Er. Din chokladtryffelkaka smakar som himlen, kanel. Vi ses på onsdag!! Nu ska jag sussa gott i min säng för imorgon ska jag och tuppen upp samtidigt. Kärlek.
